Hur gör man för att få till ett bra förhållande? Det är det nog många som har frågat sig i alla tider. Men väljer man alltid partner för kärlekens skull? Nix pix, det tror inte jag. Och hur kan jag komma med ett sådant idiotiskt påstående? Jo, jag har egen erfarenhet. Därför vet jag att i ett fall så valdes inte partnern tack vare kärlek, utan pga rädsla att bli ensam i livet då ingen prins på vit häst hade kommit innan trettiostrecket. Därför fick jag välja en ryttare av betydligt lägre rang och tänkte inte på då att jag gjorde mig själv till piga i stället för prinsessa. Jag har även haft personer i min omgivning som valt partner av samma anledning och som i slutänden gått åt skogen självklart.

Rädslan att vara ensam resten av livet är stor. Vi är flockdjur och ska leva i familjer, det är vårt nedärvda beteende att ha en tillhörighet. Och om vi då inte kan få kärlek och känna hjärtat skutta, så får vi själva hoppa för att försöka hålla liv i en relation med en partner som egentligen också skulle ha valt någon annan. Jag tror att båda två går där och vet detta, men att man låter tiden gå och rätt som det är så har man bildat familj. Jag tror att den som väljer någon pga rädsla att bli ensam vet där långt inne att det är fel, men att man väljer att inte lyssna på sig själv utan kliver in i relationen med hull och hår och hoppas att det ska bli bra ändå. Och är det någon som säger något om det väljer man att inte lyssna och tittar åt ett annat håll. Vår omgivning och våra vänner ser mer än vad vi tror, men någonstans vet vi det också men väljer att inte varken fråga eller lyssna på dem. Man vill inte ta upp det med någon vän för rädslan att få höra sanningen. Vi vill ju inte ge förtroenden till dem som vi kan riskera att höra sanningen ifrån. Därför håller vi tyst och spelar upp en glad fasad utåt att vi är lyckliga i den relationen vi har. Men din vän kanske inte heller vill säga sanningen utan håller också masken och önskar dig lycka till, trots aningar om att allt inte är som det ska. Vi vill ju inte stöta oss med våra vänner, och om det nu är jag som vän som har fel så ska ju inte jag förstöra en relation som kanske är bättre än vad jag tror att den är. Sen går vi båda där på var sitt håll och håller masken för att inte stöta sig och pratar med någon annan om sina misstankar för att vi inte vill såra.

Men frågan är då, ska man alltid säga sanningen? Jag tror inte det. Jag tror att det bästa är att få upptäcka själv vilka val man gjort fel, det är det bästa sättet att lära sig på. Jag som vän ska inte döma om vad som är rätt för någon annan. Om det inte handlar om våld förstås.

Men om vi går tillbaka till valet av partner. Det är ju inte alla som väljer ”fel” för att klockan tickar. En del väljer en typ av person gång på gång och som alltid slutar på samma sätt. Det är något som triggas igång och vi tänder till på en speciell typ av person. Hur kommer det sig? Vad är det i den här personen som gör att jag går igång när jag ändå någonstans vet att det blir samma sak igen. Det är just detta vi behöver titta på. Vi behöver titta på vad det är som triggas och framför allt, VAD ÄR DET VI VILL HA i vår relation. Sätt dig ner och tänk, skriv med papper och penna egenskaper du vill att din partner ska ha. Kanske gemensamma intressen, kanske positiv, social, empatisk eller vad som helst som får dig att tycka att någon är snäll och trevlig. Om du tänker nu att snäll är mesig kanske du ska fråga dig varför du inte tycker du är värd någon som är snäll mot dig. Snäll är ett misshandlat ord som fått en helt annan innebörd än vad det egentligen betyder. Snäll, det tycker jag man ska vara mot alla. Jag är stolt över att vara snäll och jag tror också att de flesta människor vi möter är rätt så snälla.

Hur som helst, när du skrivit ner alla egenskaper du vill att din partner ska ha så tänker du dig in i att ha en sådan relation och hur det känns för dig. Är det kanske något du bör förändra hos dig själv för att kunna träffa en sådan person?

Fundera lite, hur var det när du var liten? Vad hade du för relation till dina föräldrar eller de du växte upp med? Kanske har du fått med dig ett beteende som egentligen inte är ditt utan något du ärvt av din mamma eller pappa. Du kanske ska rannsaka dig själv och fråga dig om du vill ha vissa egenskaper eller om du ska ändra en del saker. Jag vet en som alltid i sin uppväxt fick höra sin mamma säga att karlar var bara sådana där som drog upp gylfen och drog därifrån. Och nu går hon själv och säger samma sak, men skillnaden är att det är hon

Det finns en teori som bygger på det här beteendet som kallas anknytningsteori. Det handlar om vilken anknytning vi som små spädbarn har till våra föräldrar. Är den trygg, eller är den otrygg och ambivalent, eller otrygg och undvikande som de kallas? Det här kan man studera och ta reda på vilken anknytningstyp man själv är och därmed också kanske förstå sig själv lite bättre när det kommer till saker som att som vuxen välja partner.

Ett barn som är otrygg ambivalent har utvecklat en strategi för att få bästa möjliga uppmärksamhet genom att vara gnällig, ängslig, rädd att bli övergiven. Det här visar sig i vuxen ålder följa med och personen blir som partner väldigt klängig, livrädd att bli lämnad, känslostyrd och kan också visa svartsjuka.

Ett barn som växer upp som otrygg undvikande har i stället strategin att klara sig själv. Kan själv är ledordet och blir också uppmuntrade att göra saker själv. Ett sådant här barn får stora krav på sig själv och blir självständig, och kanske inte nöjer sig med mindre betyg än mvg i skolan. Det följer med i vuxen ålder och de har svårt att be om hjälp, har distans och har svårt att släppa in någon nära inpå sig. De kan starta relationer men kan avsluta dem när det börjar komma för nära.

Hur har du det i din relation?