Nu var det rätt länge sedan jag skrev här. Ibland tar inspirationen slut men nu verkar det som den har kommit tillbaka. Många saker som i vardagen känns som att dom bara rullar på är mer viktiga än man tror. Saker man gör i det lilla utan att tänka på det. Jag jobbar utöver min egen verksamhet som personlig assistent. Där får man förmånen att delta i en annan persons liv. Jag får ett stort förtroende som människa som jag är mycket tacksam över. Jag blir involverad i deras vanor och ibland jämför jag dem med mina. Men min uppgift där är inte att pådyvla dem mitt sätt. Jag är deras armar och ben och ska göra det på deras sätt. Självklart kan jag diskutera saken, men det känns ofta onödigt eftersom jag inte är där för att värdera deras sätt att göra.

Sista tiden har jag funderat mycket på det där med assistans. En person kan när som helst drabbas av en olycka eller en sjukdom. Det blir en stor livsomställning när man inte kan klara sig själv. En chock, en frustration, en ilska och sorg. En anhörig som kanske också måste ha tröst i eländet. Hur känns det för de anhöriga till den som assisteras i hemmet? Vad tycker dom om att ha främmande människor som rotar runt i deras hem och får reda på mycket privata saker. Som anhörig är du tvungen att dela ditt liv med någon/några du inte valt själv. Dessutom har du inte valt att hamna i den situationen att din partner eller ditt barn blivit sjuk eller handikappad. Det kan finnas en stor frustration också för den som vårdas då mycket skuld kan ligga i att man utsätter sin partner för detta. Det kan också finnas en stor skuld hos den anhöriga som undrar hur hen kan tänka på sig själv när dom själva är friska. Det finns en lag som säger att de anhöriga ska ha stöd. Den lagen kom 2009 och har inte fungerat tillfredsställande. Lagen har inte ändrats sedan dess, men nu har politikerna satt riktlinjer till försäkringskassan att bli hårdare i sina bedömningar. Vi ser ibland på TV hur besluten drabbar personer som inte får rätt till stöd över huvud taget.

Enligt mitt tycke ska inte en enskild tjänsteman eller en försäkringsläkare vara dom som beslutar om assistans. Det borde vara utifrån den situationen personen är, och det har dom faktiskt ibland inte en aning om som det verkar i vissa fall där man plötsligt drar in assistansen från 24 timmar per dygn till inte alls. Det är ca 1,3 miljoner personer som är anhöriga till de som vårdas i hemmet. Om alla dessa struntade i att hjälpa sin sjuka eller handikappade närstående skulle hela sjukvården braka ihop. Regeringen vet det, men som vanligt är det kortsiktigt man ser på det som kostar. De anhöriga behöver stöttning, samtal och uppbackning för att orka med situationen. Om inte är det rätt vanligt att dom också blir sjukskrivna pga utbrändhet. Det är jättevanligt att en anhörig jobbar 40 timmar i veckan på sitt vanliga jobb. Sen när dom kommer hem är dom tvingade för att det ska fungera att jobba med sin sjuka eller handikappade närstående. Kanske inte få sova ordentligt på nätterna för att sen åka till jobbet igen dagen därpå. Såhär fortsätter deras liv och väldigt ofta slutar det i katastrof då den anhöriga inte orkar längre utan själv blir sjukskriven. Oftast är det också en självklarhet att man som anhörig tar hand om den som blir sjuk eller handikappad. Det är ofta så att man inte ens tänker på att det skulle finnas något alternativ. Min pappa vårdade mamma hemma när hon blev dement. I två år gjorde han det utan att klaga. Ingen på kommunen eller försäkringskassan upplyste honom om att det fanns hjälp att få. Inte förrän jag ringde kommunen där det visade sig att det fanns hjälp både med avlastning och demensboende. Det är inte ofta man upplyser om sådant eftersom det kostar pengar. Och jag känner mer och mer att jag kommer att ge mig själv uppgiften att sprida information om människors rättigheter när det gäller stöd till anhöriga. Alla ska veta att det finns och vi måste sätta mer press på politikerna.

Eva