Sedan 2010 har det funnits en ny lag som handlar om att alla som vårdar någon nära anhörig i hemmet, oavsett sjukdom eller ålder, ska ha rätt att få stöd från sin kommun.

Det innebär att om du vårdar en anhörig kan du ringa kommunen och be om hjälp. Kommunen måste då ta reda på vad det är för slags stöd du behöver. Är det samtal med någon? Är det ombyggnad till hadikappsanpassat? Är det att få avlastning i hemmet så att du kan få egen tid? Vad det än är, kan du ringa kommunen och be om hjälp. De är skyldiga att ta reda på och bemöta dig i dina önskningar. Sen beror det ju på vad det är, men i alla fall kan du ringa dem och ta reda på ifall just du kan få hjälp med dina önskemål.

Ibland kan det vara jobbigt att som anhörig till en sjuk eller handikappad, släppa in någon annan i hemmet då man själv anser att det bara är jag som vet hur han/hon vill ha det. Men ibland måste man få egen tid och tänka på sig själv. Det kan också självklart skapa skuldkänslor för att man är så van att göra allt själv, eller att man inte tycker att ens egen tid är så viktigt. Utbrändhet är inte ovanligt bland anhöriga som vårdar i hemmet. Och anhöriga gör en jätteinsats för samhället eftersom den sjuka eller handikappade hade varit tvungen att bo eller vårdas på ett sjukhus eller annan inrättning. De anhöriga sparar miljoner åt samhället och bör också då få stöd för sin insats.

Men, själva ordet anhörig är ju ett mycket större begrepp än så. Att vara anhörig det är vi ju alla. Även när vi inte är släkt, eller lever i en relation med någon. Det kan vara en nära vän, att vi bevittnar en olycka och får ett trauma efteråt, någon som jobbar inom räddningstjänsten, ja vi kan bli anhöriga när vi minst anar det.  I den bästa av världar skulle det finnas människor på arbetsplatsen, i kommunen, inom räddningstjänsten, ja överallt i samhället, som har kunskap om hur man bemöter en anhörig i kris.

I kommunerna runt om i landet finns nätverk som hela tiden försöker förbättra stödet till anhöriga och dessutom få politikerna att vara delaktiga i dessa möten. De lär av varandra, anhörigkonsulenter, anhöriga och politiker samtalar om vad för slags stöd som kan behövas och hur vardagen kan se ut för en anhörig. Större förståelse kan skapas och därmed kan också politikerna agera och genomföra åtgärder som kan underlätta för de anhöriga.

Jag har studerat kognitiv beteendeterapi och kognitiv psykoterapi under två år med inriktning mot anhörigvård. Det jag har konstaterat är att anhöriga är en grupp människor som inte syns i samhället. Anhöriga som viger sitt liv åt en annan människa där en del knappt har ett eget liv. Man skyndar sig hem efter jobbet för att ta hand om sin anhöriga. Det sociala livet försvinner då man inte anser sig kunna gå hemifrån för att den som är sjuk inte ska känna sig ensam. Man har svårt att be någon annan om hjälp eftersom man får skuldkänslor. Personens egna liv är obefintligt efter en tid.

Det här är naturligtvis en ohållbar situation för den anhörige. Och det är detta vi bör få våra politiker att titta mer på och verkligen göra det som lagen säger. D.v.s. stöd till ALLA anhöriga som vårdar någon i hemmet oavsett ålder eller sjukdom. Arbetsplatserna borde också ha åtgärdsprogram om hur man bemöter anhöriga i kris för att öka förståelsen för vilka problem det för med sig för kollegor och för arbetet.

Värmdö kommun hade i juni öppet hus där man ville bjuda in anhöriga för att berätta om den här lagen. Lagen som gäller från 2010. Men informationen ut till alla saknas och det är långt ifrån alla som vet om att den finns. Min egen mamma var dement och min pappa vårdade henne i hemmet men det var ingen som upplyste honom om att han hade rätt att få avlastning. Vi fick ta reda på allt själva vid det tillfället.

Jag kommer att arbeta med de här frågorna även under min studietid. Försöka få kontakt med så många som möjligt som kan tänkas behöva hjälp. Jag tar även emot privata samtal för den som vill i mitt eget företag E Vision som finns på Hästskovägen 8 i Gustavsberg.

Och jag skulle önska att alla människor skulle veta om att detta finns.

Eva Enjebo. www.erfarenheter.se.