Stämmer din bild av vad du attraheras av hos en partner, med vad du vill ha ut av ett förhållande?

Tänk på den meningen ett tag. Fundera sen hur det har varit tillbaka i tiden.

Det kanske är så att man tror att man inte attraheras av snälla kärleksfulla personer som kan visa öppet att de är intresserade av dig. Hur reagerar du på en sådan person? Blir du rädd och tycker att det känns påtvingat och tar ett steg tillbaka? Nej nej nej, ta det lugnt kom inte så nära så fort? Tycker du kanske det är mesigt när någon är snäll emot dig?

Eller blir du klängig och svartsjuk och är rädd att bli ensam? Det kan ha att göra med den strategi du haft under uppväxen.

När barn är små, så små att dom inte har ett språk. Är det enda sätt att lära sig saker genom att spegla, härma, känna vad som är ok eller inte. Det är också den tiden vi lär oss en strategi för hur vi ska vara för att få mesta möjliga uppmärksamhet. Om inte mamma eller pappa finns där att trösta eller hjälpa skapar det en otrygg anknytning som man menar speglar av sig i vuxenlivet när vi sen väljer partner.

Man talar om två olika typer av otrygg anknytning. Den ena kallas otrygg ambivalent. Det är när man är livrädd att bli lämnad, att alltid vilja ha folk omkring sig, svartsjuka är inte ovanligt med den anknytningstypen. Men i en relation är det också en person som kan bli väldigt klängig och har svårt att klara sig själv utan partnern. Man vill hela tiden ha en backup och någon att luta sig mot eftersom man inte tycker eller tror att man klarar sig själv.

Det kan bli väldigt jobbigt för den andra partnern som kan känna att han/hon aldrig får vara ifred. En otrygg ambivalent anknytning kan skapas hos ett barn vars föräldrar finns där ibland och ibland inte för att trösta och hjälpa sitt barn. Det kan bero på missbruk, psykisk sjukdom och annat som gör att de inte kan vara närvarande och SE sitt barn. Barnet kan inte förstå och lära sig i vilka situationer som det kan få hjälp för det finns inget som talar om för det när det kan ske. De försöker lista ut det men kan inte.

Den andra anknytningstypen kallas otrygg/undvikande. Då har barnet insett att de ska klara av allt själv. De får inte den tröst och uppmärksamhet som det behöver för att känna trygghet och kärlek, utan blir “duktiga” och uppmuntras också av sina föräldrar. Ju mer de presterar desto duktigare tycker föräldrarna att barnet är. Och ju mer de uppmuntrar desto större krav ställer barnet på sig själv. Det kan hända i hem där föräldrarna jobbar mycket, barnen får vara mycket själva och ser sällan sina föräldrar. Dessa barn blir ofta väldigt duktiga i skolan och nöjer sig inte heller med mindre än mvg. Som vuxna tar de ofta på sig mer jobb än de klarar av och går därför också ofta in i väggen.

I en relation har den otrygga/undvikande svårt att helt släppa in någon på livet. De har svårt att be om hjälp, har svårt att ta till sig närhet och kärlek, utan har distans till det mesta. Det är på det viset de blivit präglade och vet inte om något annat sätt.

Båda dessa otrygga anknytningar kan man lära om. Inget är kört, men ett invant beteende tar tid att ändra. Och det är aldrig för sent att börja.