När du föds och inte har något språk lär du dig genom att titta och känna känslor, vad som känns bra och vad som är mindre bra. Kunskaperna lagrar du i den vänstra hjärnhalvan och känslorna i den högra. Och när man är liten är det den högra som är mest aktiv för att lära sig hur världen fungerar. Du lär dig vad som gör att dina föräldrar ger dig närhet och du lär dig vad som gör att de inte ger dig närhet. Du lär dig undvika det sistnämnda eftersom din trygghet och dina fina känslor är de du strävar efter rent instinktivt. På det viset bygger du upp en slags strategi för att få ut mesta möjliga uppmärksamhet, närhet och kärlek från dina föräldrar. Du fungerar som en videokamera. Allt du hör, ser känner, även med sinnena lagras i hjärnan. Och eftersom hjärnan är så funtad att man inte kan komma ihåg allt från varenda sekund, åker en del av det ner i det undermedvetna och en del i det omedvetna. Skillnaden på omedvetet och undermedvetet är att det omedvetna kommer du inte åt. Medan det undermedvetna kan få dig att reagera på saker som du känner igen. Det ligger alltså närmare medvetandet än det omedvetna. Uttrycket “känna igen” alltså känna en gång till. Betyder att du har varit med om det förut och kan ana.

Det kallas relationsmodell, en slags guide som talar om hur det fungerade i din familj.

Gick det att lita på dina föräldrar? Ger dom dig det du behöver? Känner du dig värdefull?

Du bygger upp en egen strategi för att komma så när dem som möjligt och när den väl är uppbyggd behöver du inte testa dig fram längre.

När du blir vuxen, har du fortfarande din relationsmodell kvar i din högra hjärnhalva. Och den strategi du hade gentemot dina föräldrar för att få mesta möjliga uppmärksamhet har du med dig i dina kommande val av partner när du är vuxen. Så fort du har en chans att få närhet, aktiveras din relationsmodell och du går på s.k. autopilot.