Beroende på anknytningstyp och relationsmodell styrs vi på olika sätt. En otrygg ambivalent anknytning styrs oftare av sina känslor medan en otrygg undvikande anknytning styrs av sina tankar. Om du är uppmärksam på hur du gör i en nära relation kommer du märka på vilket sätt du styrs.

Är din uppväxt så att du inte kunde avslöja dina egna känslomässiga behov som liten? Var du rädd att bli avvisad av föräldrarna? Då kanske du istället fick mer tid till att tänka hur du skulle bete dig för att tillfredställa föräldrarnas behov. Den vanan kan också ha gjort att du idag som vuxen har svårare att prata om känslor. Däremot kan du ha övat upp dina rationella tankar och har blivit bra på att organisera. Det kan du också ha bra nytta av i till exempel ditt jobb. Du har naturligtvis lika stort behov av att bli sedd som alla andra. Men du ger det inget utrymme och har därför svårt att hitta någon pertner du kan fungera med.

Är du däremot uppvuxen i ett hem där du inte kunde lita på dina föräldrar? Det kanske förekom missbruk i hemmet, eller psykiska problem som gjorde att du inte kunde känna dig trygg. Du lärde dig att om du öppet visade dina känslor, med mycket gråt och gnäll kunde du få mesta möjliga uppmärksamhet. Du lärde dig då att styra dina beslut efter känslan. Du kan då som vuxen ha utvecklat en kreativ ådra och hitta snabba lösningar. Men när du känner dig otrygg kan du få problem med känslostormar du har svårt att hantera.

I en trygg anknytning lär du dig att samspela med känslor och tankar och har därför också lättare att hantera problem när de dyker upp. Där har föräldrarna funnits till hands när du behövt stöd och tröst.

Min övertygelse är att alla föräldrar gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Vi får inte glömma att våra föräldrar har sina egna uppväxtförhållanden som slagit tillbaka på dem själva och som gjort att de inte har alla verktyg man behöver för att kunna möta sitt barn på absolut bästa sätt. Därför har vi inte samma förutsättningar som vuxna att klara olika saker i livet. Om föräldrarna själva aldrig fått stöd och tröst som barn, är det svårt att ge något de aldrig själva har erfarenhet av. Det är så inpräglat att beteenden som ärvts, är svåra att bryta innan man vet hur det ska vara för att på bästa sätt hjälpa sina barn. En del kanske aldrig får veta medan andra som mor och farföräldrar insett sedan länge sina egna misstag och tar igen det på barnbarnen som är som en slags andra chans att rätta till det man själv inte tidigare visste eller kunde se i sin egen situation.

Min egen tanke är att ta sig tid att reflektera. Trots dagens stressade samhälle. Hur är jag som förälder? Hur pratar jag med mina barn? Hur löser jag konflikter och problem? Inte skuldbelägga sig, utan vara villig att förändra beteendet för att både du själv och dina barn ska få ut bästa möjliga av er relation.