Om vi går tillbaka lite för att titta vad anknytning egentligen är. Kan man säga att till vardags har det med att göra hur vi möter våra barn i deras behov. Jag tänker dra några exempel.

Ditt barn ropar på dig, du kanske står och håller på med något och är inte riktigt närvarande och hummar till svar. Ditt barn märker det och ropar igen, du hummar vidare, barnet ropar igen, och till slut blir du irriterad och höjer rösten JAAAAAA!

Barnet VET att du inte är riktigt närvarande och kommer att ropa ända tills du har all uppmärksamhet på det.

Den här situationen är rätt vanlig och vi vill inget illa med den. Men om man tänker ett steg längre. Om du första gången barnet ropar direkt tittar på barnet och säger Ja. Då vet barnet att du ser det, du är intresserad av det, du bryr dig om. Om vi pratar men har uppmärksamhet på något annat känner det sig inte sett, så enkelt är det. Ofta om vi studerar vår omgivning så märker vi att det är vanligare än vi tror att folk ofta sitter och tänker på vad de själva ska säga när den andra är klar. Så egentligen är det inte ett speciellt bra samtal vid sådana situationer.

Men barnen som inte har så mycket att relatera till, upprepar sig tills de är nöjda.

En annan sak jag tänkte ta upp är vid tillfällen då du lyfter upp ditt barn för att kanske sätta i sin barnstol vid matbordet. Just när du lyfter det, kanske du säger “Opps”. Det är ett sätt för dig att visa ditt barn att du förstår hur det känner det när du lyfter det.

När vi jollrar och pratar barnspråk är det för att möta dem i deras ännu nya värld. Vi vill att de ska uppfatta oss som fredliga, vänliga och kärleksfulla.

Jag ska berätta om en egen erfarenhet med mina föräldrar då jag var tonåring. Jag sitter i baksätet på bilen och berättar för mamma och pappa som sitter i fram om en sak. De är tysta och jag tror de lyssnar. Men plötsligt pekar pappa på någonting utanför fönstret och säger “titta” till mamma. Hon tittar och kommenterar det hon ser. Själv sitter jag i baksätet och känner mig helt tillintetgjord. Tonåring som jag var, protesterar jag högt och säger att det är ju ingen ide att prata med er. Men de ber om ursäkt och jag får fortsätta. Döm om min förvåning när pappa en gång till helt plötsligt börjar prata om något annat. Då blev jag så arg så jag skrek och tyckte dom var oförskämda. Pappa bad om förlåtelse igen. Men då hade jag tröttnat och sa att jag aldrig mer tänker berätta något för er. Ni lyssnar ju i alla fall inte så varför ska jag över huvud taget ens försöka.

Den här lilla berättelsen satte spår i min egen uppväxt. Mina föräldrar ville säkert inget illa, de hade inte förmågan att vara närvarande. Om de hade haft informationen om hur anknytning fungerar hade det kanske aldrig hänt. Visst kan man fladdra iväg med sina tankar ibland och inte vara här och nu. Men förmodligen är det därför Mindfulness har blivit så poppulärt idag. Vi lever i en så stressad värld att vi hela tiden är där framme. Vi hinner inte uppleva nu.

Varför tror ni tiden går så fort?