En hund

– Va ringer du?
– Hej, hur mår ni? Fick ni något besked på det där dumma?
– Nejnejnej, inte förrän efter den tionde. Sånt här tar tid förstår du.
Jag sa inte jo jag vet. Jag sa ingenting. Så han fortsatte:
– Jag tycker faktiskt om dig. Mer än jag trodde att jag skulle
– Tack, sa jag och gapskrattade. Det var snällt sagt. Tror jag.
Han skrattade också.
– Det var faktiskt en komplimang, fortsatte han. Tror jag. Jo, det var det nog.
– Ja det var det nog, svarade jag.
Vi skrattade ihop. Ni vet så där som man gör när man delat och varit nere på havets botten och kratsat i dyn och sett varandras bästa och värsta.
– Du har det jobbigt nu, sa han. Jag vet det.
– Ja lite, pep jag till och blev liten.
Så där som man gör när en snäll människa som bryr sig om så inihelvete kommer på en.
– Jag vet vad du behöver, fortsatte han när jag hade andats. Skaffa nån som är gullig mot dig.
Det låg ett ton sanningar i det där. Nån som vet vad jag behöver. Så jävla fint.
– Och så får du ringa igen efter den tionde. Pusspuss.