Nu är det nytt år och för mig är det nystart på många sätt. Jag har fått extrajobb inom hemtjänsten under min sista termin på min KBT utbildning. Den riktar sig ju mot anhörigvård och det möter jag mycket i mitt jobb. Jag tycker det är nyttigt att få känna på den sidan, och jag kan säga att det är slitigt. Nyttigt men slitigt. Slitigt att se alla dessa människor som är gamla, dementa eller sjuka på ett sätt att dom inte klarar av sin vardag själva. Hur de får ställa om sig från att ha levt nästan ett helt liv till att bli behandlade som ett barn igen genom att deras kroppar har gett upp på ett eller annat sätt. Som anhörig till dessa människor står man helt hjälplös bredvid och kan inget göra för att hjälpa dem att få tillbaka det de en gång hade. Som anhörig är det jättesvårt och jättejobbigt att ställa om, men på ett annat sätt än för den som är sjuk. Att sörja en person som inte har dött tär också på psyket. Man blir förtvivlad för att man inte kan få personen frisk igen, man blir förtvivlad för att man inte tycker att de får den vård de borde ha rätt till, man blir förtvivlad för att man inte tror att någon annan än jag själv kan sköta om min anhörige på rätt sätt. Sen kan det vara så att om man lever med t.ex. en dement person, då är man aldrig ledig. Så var det i min mammas fall. Hon började bli dement då hon var runt 67 år. Pappa skötte henne i hemmet i två år själv. Ingen i kommunen upplyste honom om att det fanns hjälp att få i form av avlastning. När jag ringde kommunen och fick reda på att man kunde få hjälp, då först började saker hända, och då var pappa helt slut. Mammas kropp fanns kvar, men hon själv hade försvunnit för länge sedan. Det var en främling han skötte om hemma.

När hon sedan hamnade på ett boende för dementa sov personalen då man kom på dagarna. Medicin glömdes, hennes guldkedja stals, hon satt med avföring i blöjan vid lunchbordet då vi kom utan att någon bytte på henne. Det här är bara små saker av vad som hände hela tiden. Det var ISS care som “skötte” om henne den sista tiden. Nu är hon död sedan dryga 10 år, men jag vet hur det känns att vara anhörig och sörja mamma medan hon levde.

Anhöriga är som sagt en grupp människor som samhället inte skulle klara sig utan för då skulle vården inte räcka till. Dessa anhöriga som vårdar någon i hemmet är hjältar. Så jag vill verkligen verkligen uppmärksamma dem och göra det här året till de anhörigas år.

/Eva Drugge, Värmdö-bloggare