Pat är inte galen.
Han har bara försökt slå ihjäl sin frus fule skallige älskare när de hade sex hemma i Pats dusch.
Till musiken från Pats och fruns bröllop.
Vem skulle inte bli förbannad?
När musiken fortsätter att spela spela spela i hans huvud.

Så Pat tar en repa i Gökboet, spottar ut medicinen och gör sit-ups.
Så checkar hans mamma ut honom från psyket, mamman i damsandalleter och målade tånaglar.
Mamma som älskar Pat även när han väcker dem mitt i natten och slåss lite.
Men va fan, om Hemingway skriver så taskiga, olyckliga slut på sina böcker måste man ju få reagera!

Glömde säga att Pat är bipolär men egentligen vill jag inte skriva det.
Bipolär är bara hans diagnos.
Pat är Pat.

Och Pats pappa, Robert deNiro äger. Världen. Och är i utmärkt form, fastän han har OCD.
Obsessive compulsive disorder.
Han får inte gå på Eagles hemmamatcher för att han har slagit alla där.
Han tar det med jämnmod och ska tjäna ihop till en restaurang genom vadslagning.
Pat är hans goda mojo.
Robert deNiro är god.

Det är så mycket kärlek i den här boken. Jag måste bara säga det.
Till och med polisen som kör tillbaka Pats kompis Danny till psyket varje gång han rymmer är snäll.
För Danny vet att skruvade, snurriga, stökiga människor har ett sjätte sinne.
De är de smarta.
Fast Danny sörjer sina jheri curls.

Enter Katniss. Jag menar Tiffany. Hon är maximalt bra. Löptränar.
Håller ett litet anförande om människors ondska som en replikerar på sin egen roll i Hungerspelen och är som filmnördsonani.

Pat har svart sopsäck. Bara så ni vet.
Tiffany har issues. Pat har issues.
Vem är värst?
Eller bäst?
Ihop?

Vadslagningssekvens som kändes som hemma i mormors hus.
Alla babblar i munnen på varandra, mästrar, lägger sig i.
Vill varandra väl.
Lagar crabbiesticks and homemades. Vad de nu är. Filmen är strösslad med sötvattenspärlor.

Tiffany och Pat KBT-dansar bort sina issues.
De dansar bara så där men skitsamma. Det är grejen. De dansar så hjärtat slår.
Åh, bara se. Se, se, se!

Jag ska flytta. In i manusförfattarens huvud.