Kära Jessica, jag förstår varför just du har skrivit den här boken. Du och Karin Boye är så underbart lika att jag nu alltid kommer att förväxla dig med henne och stalka dig i min idolyrkan. Jag kommer aldrig mer kunna skilja på dikt och verklighet, din berättelse om hennes det där året i Berlin för att  läka själen med nya sår kommer alltid att vara min sanning. Och det där om de olika männen, vilka roller de spelade i Karins liv, jag tokidentifierar med alla dina analyser och har totalprojicerat dina sanningar, hennes sanningar, terapeutens sanningar på mig själv och min egen värld och mina egna rätt skruvade men förmodligen tvärnormala relationer till män. Han är den snälle, han är den dominante, han är den man bara vill och kan och bör ha sex med och inget annat, han är den som raserar ens självbild för en otäck annan som han byggt åt en, han som var allt men plötsligt blir inget, han är den som man borde sparka i pungen, han som är den man borde ha vett och varaktighet att vårda vackert, han är den som man äntligen vågar vara sig själv med till och med när man är skitful, han är den som man alltid alltid alltid kommer att tveka över, han är den som det är dags att släppa innan han börjar att göra illa på riktigt.

Och kvinnorna, sexet, kärleken, leken, fan så vackert och smärtsamt du gör det. Åh Jessica, det låter som om jag trivialiserar din bok här, men nej nej nej, smärtan och svärtan mot brunskjortornas vidriga välde i mellankrigstidens Berlin, skräcken och civilkuraget och vetskapen om det allra hemskaste som ska ske, hos oss som läsare men inte hos dina karaktärer. Skickligt, snyggt, sexigt, suggestivt Jessica.

Jag är ditt fan och du är min förläggare och vilken tur jag har!