Som förälder vet man hur svårt det kan vara ibland att veta vad som är rätt och fel i uppfostran. Ibland kan man gå igång på något som egentligen inte är befogat. Vi agerar med de triggers vi har med oss i livet, vilka vi en del har fått med oss i vår egen uppväxt av våra föräldrar. Ingen förälder är perfekt, vad det nu kan betyda. Alla människor har sina egna problem och sina egna beteendemönster och livsteman som påvekar oss i relation till andra. Min övertygelse är att alla föräldrar gör så gott de kan utifrån sin egen situation. Så jag lägger inte skulden på någon utan konstaterar bara att det här ingår i livet.

När jag gick min utbildning till KBT terapeut fick jag lära mig om något som kallas Anknytningsteori. Det handlar om hur vi genom våra föräldrar lär oss att relatera till andra människor för resten av livet Vi utvecklar ett anknytningsmönster, ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss. Den här kunskapen fick mig att förstå massor om hur min egen uppväxt varit och hur jag påverkats i relation till andra. Jag hittade pusslebitar som gjorde att jag kunde hantera det jag hade svårt med genom att först uppmärksamma det för att sedan kunna göra något åt det. Vissa saker man upptäcker hos sig själv gör ont i skälen. Det bevisar för mig att jag är något på spåren. Att hitta sin smärta och våga känna den är ett steg i en läkning som sen uttvecklas till en styrka genom att ha sett den, hanterat den och sedan kunna utvecklas. Du kan sen vara den personen du vill vara utan det som har stoppat dig förut. Att vi är påverkade av vår uppväxt är självklar. När man är vuxen kan man inte hela livet skylla på att man har haft en dålig uppväxt, det leder ingenstans.

Det är modigt att utvecklas. Det innebär alltid en viss rädsla att gå utanför sin komfortson. Vi kommer aldrig sluta vara rädda, för då skulle vi heller inte kunna utvecklas. Rädslan finns där för att tala om för oss att det kan vara fara. Det är en sund känsla som lär oss mycket och även att vara försiktiga. Vi kan lyssna på den, men också konstatera när det är en rädsla som håller oss tillbaka för utveckling. Vi vet det instinktivt och har därför ett val att ta det första steget som nästan alltid är så svårt att ta. Ibland tar det lång tid och vi behöver processa innan vi tar steget. Men ibland och alltför ofta håller vi oss själva tillbaka och fastnar där vi är.

Därför är jag så otroligt förvånad över att ingen barnavårdscentral eller mödravårdscentral har med information om anknytning till nyblivna föräldrar när det är så viktigt för hela vårt liv. Jag lägger med länkar på några smärtamma youtubeklipp där man visar vad anknytning är och hur den kan påverka på både bra och dåliga sätt beroende på om den är trygg eller otrygg.

http://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/bowlbys-anknytningsteori/