Visst är det så att ju äldre man blir desto lugnare blir man. Det är inte längre lika pinsamt att göra bort sig. Man skrattar lättare åt sig själv. Vi har inte lika mycket komplex som när vi var unga och osäkra. Vi har insett att med ålderns rätt ha mod och styrka nog att acceptera att vi är som vi är och är inte längre lika rädda för vad andra ska tycka. När vi gick i grundskolan skulle alla vara lika och ingen skulle sticka ut. Gjorde man det var man rädd för att mobbas. Samtidigt respekterar vi de som vågar, men rädslan tar över för egna utsvävningar. Vi vill ju alla ha en tillhörighet och gör allt för att passa in. Senare i livet inser vi att vi själva väljer umgänge och under tidens gång tappar man kontakt med en del, och andra väljer man bort. Det är viktigare att känna att man får ut något av sina relationer och att några få nära vänner är bättre än massor med ytliga bekanta. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. I affärsvärlden bildar vi nätverk för att dels marknadsföra oss, men också för att ha bra kontakter som kan driva oss framåt.

En sak jag grunnat på är om det är så att det är livserfarenhet som behövs för att få den insikten att stå upp för oss själva och inte bry oss så mycket om vad andra tycker. Eller går det att föra över på ungdomar i grundskolan genom uppfostran och inlärning? Vi utvecklas ju i och med att vi lär oss känna känslor. Rädslan för det okända och det man aldrig gjort tidigare kan vara ett hinder för att våga ta steget. Och ändå gör vi det ibland. Vad är det då som gör att vissa saker är svårare att ta tag i än andra? Vi kommer aldrig sluta vara rädda därför att rädslan är till för att skydda oss. Om vi slutar vara rädda utvecklas vi inte heller. Man kan säga att rädslan finns för att vi ska förbereda oss för konsekvenser som kan bli av det steget vi ska ta. När vi gjort analysen ser vi det värsta scenariot framför oss. Och är det så att vi anser oss klara av det värsta, då är vi redo.

Kan det vara så att de som sticker ut attraherar rädslan hos andra? Och vad är det i så fall som vi är rädda för? Jag menar då rädda för hos den som sticker ut. Vi kan bli rädda för att någon annan inte är som vi. Kan vi ändra den bilden till att den som inte är som vi kanske kan lära oss något vi inte har erfarenhet av? Vore det inte då på sin plats att ta reda på vad det är som gör att den personen är eller beter sig annorlunda än vad vi anser vara norm för det ”normala” Den personens tanke om normal kanske är en helt annan.

För att lära ut saker till barn och ungdomar krävs ju också att vi vuxna har den insikten och delar med oss till dem. Barn gör ju som bekant inte som vi säger utan som vi gör. Värderingar och fördomar har en tendens att ärvas i generationer. Inte förrän vi inser hur våra tankar påverkar våra handlingar och även sprider det till våra barn, kanske insikten får oss att tänka på hur vi uttrycker oss. Det är bra att stanna upp och reflektera över hur vi tänker och varför vi tänker just så, och hur vi handlar på grund av tankarna.