Jag har funderat på en sak. När man är några stycken som samtalar händer det rätt ofta att någon tar över samtalet hela tiden och även utger sig för att prata för andra som även är närvarande. Det kan vara att en person ska börja berätta något, så vips tar personen över och tycker förmodligen att den är så mycket bättre på att berätta. Den första som började berättelsen tystnar då och låter av gammal vana den andra ta över. Det kan till exempel vara par som levt ihop länge där beteendet har blivit till ett mönster. Jag har ofta försökt att ge den första personen uppmärksamheten genom att fortsätta titta på den i stället med önskan om att den som tar över ska uppmärksamma det. Ibland funkar det och ibland inte.

Jag kan tycka att det är rent av oförskämt att bara köra över människor på det viset. Visst kan det hända ibland att man lägger sig i berättelser, men när det blir ett mönster som återkommer varje gång då är det inte kul. Och nu när jag sitter här och skriver kommer jag att tänka på att min mamma var den som tystnade. Hon var så van att stiga åt sidan och inte märkas. Det var inte så mycket man tänkte på som barn. Men nu då jag har haft tid att reflektera över mitt liv känner jag igen beteenden från massor av olika håll i vardagen.

En annan sak jag tänker på ibland är när någon avbryter en kommunikation genom att börja prata om något helt annat. Den visar tydligt att det som sägs är totalt ointressant och inte värt att lyssna på. Det är inte konstigt att många människor inte känner sig sedda när de aldrig får ta plats. Aldrig får sin röst hörd utan avbryts eller fortsätts av andra.

Det som händer om man lyfter fram de tysta är förmodligen att vi lär oss massor med saker. De tysta har tid att reflektera, medan babblaren mest är intresserad av att höra sin egen röst.

Så låt alla komma fram och göra sin röst hörd.

http://kbtmottagning.blogspot.se/